Jag har lämnat glappet och är elvatusen ord in i berättelsen, mitt romanmanus nummer tre. Jag både förvånas och förskräcks över att jag faktiskt är här. Att skriva på ett nytt manus är ett åtagande. Iallafall om man kommit en bra bit på väg. Jag kan inte sluta nu, berättelsen lever och mina karaktärer har rätt att få visa vilka de är, vilka drömmar de har, vilka hemligheter de bär på. Ibland drabbas jag av att jag bara vill få det här gjort – det är väl så när man står längst ner och tittar upp mot berget. Ser segermärket där längst uppe på toppen. Slås av tvivel – kommer jag att orka?
I min ryggsäck har jag samlat på mig erfarenhet. Man kan tycka att vägen då skulle bli så mycket enklare. Så är det förstås också på många sätt. Min erfarenhet visar mig genvägar och tar mig runt de värsta hindren. Men den ställer också krav. Krav på att utvecklas och göra bättre. Smartare. Vassare. Efter debuten var jag livrädd. Tänk om jag inte hade mer att berätta? Tänk om alla orden tagit slut? Just den skräcken har jag lagt bakom mig. Nu räds jag mer över att lusten ska lämna mig och inte driva mig. Lust är min drivkraft – och den må vara stark och kraftfull, men är också vek och opålitlig.
Mitt tredje manus handlar delvis om lust som drivkraft. Paula vill ha barn. Och hon är beredd att gå långt för att driva sin önskan. Vilka drivkrafter får din motor att rusa?