Var börjar och slutar gränsen för omsorg?

En dag sitter min dotter framför mig och jag kommer inse att min roll som mamma har försvagats och håller på att tas ifrån mig. Kanske påpekar hon att jag har en smutsfläck på blusen eller att det gråa håret börja bryta fram lite för mycket under toningen. En punkt är kommen då vår balans är bruten. Eller ja – har balansen någonsin funnits?

Finns det en brytpunkt? Finns det en punkt när omsorgen om varandra, mellan förälder och barn, är i absolut balans? När ingen är mer vuxen, ingen är mer undergiven än den andre. Finns det en punkt när mamma och dotter möts som två jämlika individer, när de båda har gått ur sina roller som familjbanden statuerat och släppts fria för att mötas lika starka, lika sköra, lika ärliga, lika värdiga.

Finns den punkten?

I min roman Härifrån till verkligheten finns ingen balans mellan mor och dotter. Båda har distanserat sig långa känslokast ifrån varandra och vägen fram är snäv och komplicerad. Marianne som är en av två huvudkaraktärer och mamma till Karin upplever sig påpassad och snärjd av dottern som äter sig in i mammans liv och tar beslut över huvudet på henne. Omsorgen är en sorts fumligt kamouflerad girighet. ”Livet hade varit ett givande och tagande. Hon som gav, barnen som tog”, tänker Marianne och bubblar av frustration.

Ja, var går gränsen för omsorg? När övergår omsorg till övergrepp? Och när balansen har tippat över – när vi har blivit den beskyddande dottern som både behövs och kräver – vilka blir vi då?