Får man stjäla sitt barns namn?

I sin djupa sorg efter maken – och i en desperation att behålla det som varit – byter Karin namn på sin treårige son. Istället för sitt dopnamn Samuel får sonen heta Peter efter pappan. Förloppet utspelar sig i min roman Härifrån till verkligheten och är inspirerat av en händelse som har berättats för mig.

Två frågor: Kan en sorg göra oss så grumliga i sinnet att vi river bort våra barns identiteter för att rädda oss själva? Vad tror min romankaraktär Karin att hon ska uppnå? Jag har själv inte svaret. Jag undrar också. Och jag skulle så gärna vilja fråga mamman som gjorde så. Vad trodde hon att hon skulle uppnå?

Jag ser och hör talas om människor som varken vågar, kan eller orkar sätta punkt. Som håller liv i gamla relationer – både levande och döda. Vem är jag att döma? Ingen alls så klart. Var och en måste få äga sin egen sorgeprocess. Så länge vi bara inte skadar eller blandar in andra står vi oss fria att göra och leva som vi vill.

Ja, sorg kan sätta vem som helst ur spel. De flesta tar sig igenom och kommer tillbaka. Också Karin lyckas bryta sig loss och sonen får efter ett par år tillbaka sitt namn. Jag är så glad för det.