Igår fick jag äran att besöka Viksjö bibliotek och berätta om min roman och vägen till att bli utgiven. En surrealistisk händelse, men också ett smörjmedel för egot …
Inte kunde jag ana då som sjuåring, att jag fyrtio år senare skulle stå och vifta med mina första fotostatkopierade berättelser för en skara litteraturintresserade människor på ett bibliotek nära mig. Med tre tummade exemplar i luften, om Nicke och Lotta, förklarade jag för församlingen att drivkraften och drömmen att skriva en bok ligger djupt rotad och har inget med en längtan efter att tjäna pengar eller bli kändis att göra. Drivkraften är istället passionen för att skriva och berätta.
Jag fick också möjlighet att berätta om alla obegripliga refuseringar, omtag i det oändliga, releasen och sötman att få ett erkännande, men också om den ofrånkomliga och ångestfyllda baksmällan som kommer efter alla rejäla och riktigt bra fester …
Att stå i rampljuset och äga en egen halvtimme är en utmaning som jag både längtat efter och fruktat. Nu är det över och jag njöt varenda sekund. Mersmak!
Strax därefter står jag där framme, med en missklädsam mikrofonklyka över huvudet och blir presenterad som författare… Overkligt!
Se där!
Min otroligt spännande trilogi om Nicke och Lotta. Redan då som sjuåring, hade jag en förkärlek för att tänka koncept …