Fredag och har en ledig dag. Bara så där. Och inget manus att skriva på. Är lite handfallen, vet inte vad jag ska göra. Jag brukar säga att jag aldrig känner mig ensam, då jag har min roman att skriva på. Och nu har jag alltså inte det. Manuset har skickats iväg till testläsare och lektör och det är bara att invänta deras omdömen och förslag till förbättringar. En av dem har kommit tillbaka och har gett mig två tummar upp. “Språket är fantastiskt, rikt och böljande som ett skånskt vetefält”. Jag är oerhört tacksam för detta. Det här med språket är viktigt för mig, om inte språket håller, vill jag inte skriva. I manus 2 har jag släppt kontrollen helt över tangenterna, låtit dem dansa. Och jag tror att jag har hittat mitt tonläge nu, min röst. Den har mycket mer humor och ironisk klang än vad jag hade i Fotografen.
Vänteläge alltså. Borde väl börja skissa på manus 3. Har mängder påbörjade texter som jag kanske kan plocka upp något av. Jag har min krokimodell som jag gärna skulle vilja ge en huvudroll. Vi får se. Kanske ger denna lugnare period det utrymme jag behöver, för att hitta fram till en ny historia.