Prisbelönta, kritikerrosade och omdiskuterade Min kamp 1 av Karl-Ove Knausgård har nu blivit läst och begrundad även av mig. En intressant, ambitiös och fascinerande bok förstås men jag har svårt att förstå hur romanen har kunnat ge sådana enorma svallvågor i press och media. Är det kanske de återstående delarna som står för de faktiska övertrampen? Visst är Knausgårds berättelse både kontroversiell och utelämnande men hur många har inte haft en känslomässigt störd relation till en förälder. Och hur många lever inte med alkoholiserade föräldrar?
Boken är ett pussel och Knausgård plockar ut och utforskar slumpmässigt valda bitar, en efter en. Det är ett omsorgsfullt arbete. Han synar pusselbitarna in i minsta detalj. Han vänder på dem, han känner på dem och han luktar på dem. Det är inte alltid bitarna hänger ihop och det uppstår stora luckor både i tid och handling. Flera frågor hänger därmed kvar när jag kommit till sista sidan: Var var hans mamma under uppväxt och uppbrott? Hur kunde missbruket och svineriet gå så långt? Varför sa Gunnar aldrig något?
Jag förmodar att de andra pusselbitarna kommer i de återstående delarna. Frågan är om jag orkar läsa en bok till. Knausgårds kärlek till detaljerna fascinerar mig mer ur ett uthållighetsperspektiv än att det ger mig den där härliga eller omvälvande läsupplevelsen.
