Den drunknade av Therese Bohman är nu läst och det var en njutning att få läsa en välskriven roman. Språket, ansatsen, stämningen… En konturlös historia som lämnar frågetecken och utrymme för eftertanke. Jag glider in och jag glider ut genom Den drunknande. De korta dialogerna efterlämnar undertext som är tydligare än det sagda. Karaktärsporträtt som är suddiga, mendetaljrikedom i miljöbeskrivningarna som överträffar verkligheten.
Med mig i bokens slut har jag en melankolisk odefinierbar känsla. Jag vet fortfarande lika lite om Marina som jag visste innan jag började läsa. Jag finns inom henne men får aldrig ana hennes känslor. Desto mera vet jag om Gabriel. Stella får jag alls inget grepp om. Trots att boken är skriven ur ett jag-perspektiv med risken att bli kvävd och instängd i hennes kropp är jag märkbart oberörd av var ett med Marina. Kanske för oberörd? Det är en på samma gång stillastående berättelse som fängslande och drivande.
Ibland undrar jag – varför ser Marina alla dessa detaljer? Vilket intresse har hon av se ”… indiankrasse, slingrande och snårig, med skott som tycks skjuta ut på måfå åt alla håll, desperat greppa efter vad som helst att hålla fast vid.” Eller ”… nervöst darrande rosenskära och de robusta ringblommorna somdekorerade salladen, …” Och svaret är att jag vet inte. Jag vet inte heller om hon borde se detta eller om det är författarens vilsna glädje att vilja leverera detta? För egentligen är det ju hennes syster som är trädgårdens frälsare. Stella är trädgårdsmästare och genom hennes ögon vore det naturligt att vi såg darrande rosenskära – inte genom Marinas.
Men jag bortser från att var för analytisk. Man måste inte vara det. Frågan är om jag njöt av att läsa boken, om jag ville vända blad. Och ja det ville jag. Absolut.
