Sportlov. Skidor. Sjuk. Helt traditionsenligt – inget är så återkommande som traditioner… Men hellre sängliggande i Åre än hemma i Stockholm. Familjen och vänner är ute i backen och jag får stannar hemma, skriva och läsa, med utsikt över Åresjön. Det går ingen nöd på mig.
De sista månaderna har jag gjort ett rejält omtag på Fotografen. Det var underbart att få sätta tänderna i den igen – well, när jag väl hade smält att det faktiskt behövdes. Jag har kritiskt analyserat varenda scen och undersökt syfte och konflikt. Granskat alla kapitelbörjor och avslut. Gått in i alla karaktärer, gett dem komplex som prettot, drama queen, vallhunden, idealisten, samariten … Sett till att de i varje rörelse och så fort de öppnat munnen verkligen agerat som de karaktärer de är.
Jag upptäckte också att några av mina fruntimmer inte hade någon egentlig roll. De var intetsägande och meningslösa. Dessa har nu fått eget liv och sin egen historia. Just denna miss är nog den som irriterar mig mest så här i efterhand. Slarvigt och oengagerat. (Jag hade väl för bråttom och ville komma i mål.)
Men nu börjar jag faktiskt komma i mål. För andra gången. I slutet av mars kommer jag att skicka manuset till lektör för genomläsning. För andra gången. Det blir en annan person denna gång, jag vill ha fräscha ögon som inte följt hela resan och läser den som vilken läsare som helst.